Från loftgången kunde han se hela vägen ner till centrum. Ett landskap av kantig grå metall. Byggnader som stack ut som rader av gulnade tänder ur marken, med bländade fasader som reflekterade solen i sitt glas. Vägbroar i asfalt slingrade sig genom staden, runt byggnader och gömde sig bakom backar. Här och var fanns inslag av växtlighet. Tubformade ihåliga luftrenare gled ljudlöst över staden, tillsammans med transportsvävare och mindre flygande fordon. Längst bort i centrum reste sig terrängen upp på en flera kilometer bred upphöjning som kallades Santriberget. Byggnaderna blev allt högre och vackrare. Där fanns raka och fyrkantiga byggnader men även de med mjukare former, en var nästan helt rund, en annan oval. I kärnans mitt fanns regeringsbyggnaden. Den högsta byggnaden i hela Tflador. Toppen var format till ett klot varpå en spiralform snurrade in mot mitten. Cassianur blev alltid yr om han tittade in i den för länge. En optisk illusion skapad av en vrickad arkitekt.
Han såg muren som inringade och skyddade Santris societet. Men muren var också en enorm projektionsvägg och om man kom nära, längre in mot stadens centrum, kunde man se livesändningar inifrån fängelsecellerna. Ett sätt att passa på att visa de laglydiga vad som hände om de inte lydde staten – under deras shoppingturer i staden. Ett sätt att göra fångarna till åtlöje som en del av straffet. Lite som en djurpark med människor. Om man ville kunde man stå en hel dag och studera dem. När de steg upp och åt frukost och lunch. När de läste holotidning eller sysslade med sin hobby, eller det värsta av allt; fångarnas toalettbesök. Smárteland vad världen blivit sjuk, men tacka Luméon i himmelen för att jag och Willner slapp undan det där. Ju längre bort ögat vandrade tjocknade en gulaktig smog med föroreningar som förgiftade luften.
På andra sidan staden låg Körsbärsbacken. Där bodde stadens allra rikaste befolkning och även denna var omringad av en hög mur. En tågtunnel och vägbro ledde rakt från körsbärsbacken och in i stadskärnan, så att finfolket inte behövde köra genom slummen på väg till jobbet. Körsbärsbacken var fylld av vackra och välskötta parker. Lyxvillor och pompösa lägenhetshus som var dyra just för att de var pompösa, men också bara för sakens skull. Blommorna blomstrade av kemiska näringsämnen och dödade markens mikroflora. En kortsiktighetens högborg, tänkte Cassianur, drog ett bloss på sin cigarett och blåste ut röken så att det la sig som ett moln över Körsbärsbacken, medan han fantiserade att det stod i lågor.
Medan han rökte klättrade Allie av och an på loftgångens räcke och tittade ner på parkeringsplatsen och alla människor som rörde sig där. Ibland försökte han skrämma Cassianur genom att släppa räcket med både händer och fötter så att hon endast hängde i sin svans och dinglade i luften. Första gångerna hade Cassianur blivit vettskrämd, men nu bara flinade han och skakade på huvudet. Han böjde sig fram och kittlade Allie på magen så att hon började nafsa efter hans hand. ”Din lilla apunge. Du tror väl inte att jag går på det där längre.”