Utanför köksfönstret lyste morgonsolens klara sken. Avlånga moln drog förbi, i en oändlig sammanflätning som räckte över hela himlen. Lindens grenar böjde sig för vinden och dess ljusgröna blad glittrade. Hela trädgården myllrade av liv – varenda buske, vartenda fruktträd blommade i olika färger – och en liten trädgårdsrobot susade förbi strax utanför köksfönstret, som en gigantisk mekanisk humla på väg mot sina dagliga sysslor. Bakom den stora linden, ringlade sig en liten grusväg fram och sträckte sig över backiga åkrar av gul säd, ända fram till där den täta skogen tog vid.
Cassianur satt på en stol vid köksbordet och hans mamma serverade frukost. Hon skar upp tomater och la på en smörgås åt honom och hällde upp juice i ett litet grönt plastglas. Han tog ett bett på mackan och tomatens syrliga och söta smak spred sig i munnen. Bordet var fyllt med diverse godsaker; ost och skinka, honung, och hemmagjord sylt stod i öppna glasburkar med träknivar i. Brödet låg i en liten korg framför honom och där fanns massor av olika frukter, som vuxit i deras egen trädgård. Från taket hängde knippen av torkade örter på långa linor som hans mamma plockat i skogen och längsmed grusvägarna.
Hon satte sig på kökssoffan mitt emot. Hon hette Orina, var en normallång men bastant kvinna, vars kropp blivit grovhuggen och stark av det ihärdiga arbetet på gården. Hennes händer var inte stora, men de var fyllda med valkar och förhårdnader och starka som skruvstäd om hon så ville och behövde ta i. Många i grannbyn Angli kallade henne för ”Det Eildonska Virket” och refererade till de starka andokasiska arbetshästarna som förr i världen drog fram plogarna över Tfaldors bördiga åkermarker.
Hon log mot honom, de vilade i varandras blickar en stund och en betryggande värme infann sig i hans hjärta. En hinna av gyllene ljus omsvepte hennes rödlätta hår, huvud och axlar. Ibland undrade Cassianur om det var solen som sken in genom köksfönstret bakom, eller om det egentligen var hon som strålade.